Stora Nordiska Kriget bröt ut vintern 1700. Året före hade Ryssland, Sachsen/Polen och Danmark ingått ett anfallsförbund mot Sverige med sin regent den blott 18-årige Karl XII.

 

Sverige var till ytan Europas näst största land och Östersjön var ett svenskt innanhav. Men landet var glest befolkat blott 2,5-3 miljoner och fattigt. Mot sig hade man Rysslands 10 – 15 miljoner, Sachsens 2,5 miljoner och Danmarks 1 miljon. Men situationen var ingalunda hopplös. Statsfinanserna var i ordning. Hela landet var i stort ett enda härläger inte olikt dagens Nord-Korea och den svenska flottan behärskade Östersjön.

 

Kriget inleddes även lysande för Sverige. Den svenska flottan, besående av 38 linjeskepp och 8 fregatter med sammanlagt 2.700 kanoner, skeppade över den svenska armen understödd av den engelska flottan till Själland och danskarna tvingades ingå fred utan att ett skott avlossats i augusti.

 

Samma månad kom den ryska krigsförklaringen och ryssarna bröt in i Estland och började belägra Narva. I september skeppades 6.000 man ut från Karlshamn och den 6 oktober landsteg armen och Karl XII i Pernau. Tillsammans med snart sagt allt tillgängligt krigsfolk från Finland mönstrade armén nu 11.000 man. Mot sig hade man 33.000 ryssar som grävt ner sig i starka befästningar.

 

Kl. 6.00 den 20 november inledde svenskarna anfallet i mörker och full snöstorm. 8 timmar senare kapitulerade ryssarna och svenskarna hade vunnit sin största militära framgång någonsin.

 

I ställer för att slutligt besegra ryssarna vände Karl XII söderut och förirrade sig in i Polen. Efter åtskilliga segrar och ändlösa marscher gick den svenska armen under vid Poltava 1709.

 

Och vad har det med Rotary att göra? Jo, medan svenskarna var upptagna med Polens affärer hade ryssarna passat på och ockuperat Ingermanland, Estland, Livland och Finland. Det svenska Östersjöväldet hade fallit och skulle aldrig mer återuppstå. Peter den Store hade inte bara grundat St Petersburg utan byggt upp en imponerande flotta av galärer med vilken man förhärjade och brände inte bara Åland utan även Roslagen, Österbotten och Västerbotten.

 

Den svenska flottan hade förfallit till följd av resursbrist och kunde inte stoppa ryssarnas framfart. 1720 samlade ryssarna en stor galärflotta på Föglöfjärden under Flisöbergen och förberedde en attack mot Stockholm. En svensk eskader på 11 linjeskepp och 9 fregatter snabbutrustades och sändes mot Ledsund. Eskaderns befälhavare Wachtmeister vågade sig inte in i den åländska skärgården utan sände först kommendören Erik Siöblad att rekognosera medan eskadern låg förankrad utanför Kapellskär.

 

Siöblad ankrade upp på Rödhamnsfjärden och sände bud till Wachtmeister att de siktat ryska galärer. Wachtmeister sände då Siöblads äldre bror Carl att hämta hem de svenska skeppen.

 

Väl framme upptäckte man dock en betydande anhopning galärer inne på Föglöfjärden och beslöt att gå till angrepp med ett linjeskepp samt fyra fregatter. Med spelande kanoner och för fulla segel drar man rakt in i fiende flottan och åstadkommer en fruktansvärd förödelse. Dessvärre går samtliga fregatter på grund och kapas av ryssarna. Linjeskeppet Pommern manövreras fantastiskt skickligt på den trånga fjärden. Man brassar fullt back och kastar ett ankare och får fartyget att vrida sig 180 grader. Snabbt kapar man ankartrossen och seglar ut på rum sjö.

 

Stockholm är räddat och hjältedådet faller i glömska i nära 250 år tills några amatördykare hittar ankaret i början av 1960-talet. Rotarybroder Klas Eklund tog initiativ till att klubben skulle engagera sig och bärga ankaret. Sagt och gjort man fann ytterligare två ankaren som samtliga bärgades. Och med likaså hjälp av rotarybrodern och landskapsarkeologen Matts Dreijer kunde ankarena konserveras och den 27 maj 1966 överlämnades de till Mariehamns stad och vem mottog dem om inte min far då i egenskap av fullmäktigeordförande. 

 

1982, alltså 18 år senare, anhöll Föglö kommun att ankarena skulle föras till Föglö. Landskapsstyrelsen överförde ärendet till klubben som kunde meddelada att Mariehamns stad erhållit nämnda ankare i form av en deponering av klubben, mot att staden utsåg en lämplig plats för dem och handhade vårdnaden av desamma.

​

Text: Johan Dahlman

​